April April

Ja, som ni säkert redan har förstått så var den förra uppdateringen på ett datum som har en tradition av bus och galna upptåg. Detta drabbade även Sixten. Sixten mår alldeles förträffligt bra och ingenting har hänt över huvud taget med henne.
 
Det enda av direkt värde som tillkommit är att jag har fått en gösstake svarvad till mig i Mahogny. Bilder kommer på detta vad det lider men jag har tyvärr ingen i skrivande stund.
Nu kommer Sixten ta ett litet uppehåll över sommaren. Magnus som hjälper mig har mycket just nu på sitt vanliga jobb och helgerna är uppbokade för annat. Håll till godo så ses vi snart igen!

Sixten "sjösatt" och sänkt...

Ja, tyvärr måste jag ändå säga... Den högtidliga händelsen som var planerat till en varm sommardag inträffade alltså natten till idag högst oplanerat. Huvudvattenledningen som går genom det garage där Sixten jobbas med brast inatt varpå x antal minutlitrar med vatten bokstavligt talat forsade ut som ett vattenfall ner över henne. Hade hon legat upp och ned hade nog skadorna på båten blivit mindre men nu stod hon på rätt köl tyvärr... vattnet hamnade ner i båten och dess tyngd knäckte kölen över en av dom rullarna på släpet som hon vilade på. Allt det nya träet är förstört och faneren har rest sig på flertalet platser. Det enda som egentligen har klarat sig är motorn som befinner sig på en annan adress. Just nu vet jag inte vad jag ska göra. Allt känns bara så himla hopplöst. Båten är tyvärr inte det enda som har blivit förstört. Jag fick bokstavligt talat stå och skyffla ut vatten ur garaget då papper, trasor och annan bråte hade lagt sig som ett lock över golvbrunnen. Bilder kommer senare i kväll efter jag fått hit någon som har kollat statusen på huset...

Baksätet tar form!

Baksätet börjar ta form. Naturligtvis så stämde absolut ingenting från det tidigare sätet med hur det ska vara så jag fick göra nytt även här. Jag har haft turen att få låna lite rester av en originalbåt vilket nu används för avmallning till nya delar.
Jag tänker dock ta mig friheten att ändra på vissa saker och förbättra konstruktionen. Från början kunde hela baksätet fällas upp på ett tämligen klumpigt sätt, nu kommer jag göra en lucka som väldigt smakfullt kommer att smälta in i konstruktionen. Stödplankan som tidigare följde med upp när man öppnade baksätet kommer nu att skruvas fast och det är således själva sitsen som modifieringen ligger. Under sätet kommer sedan en paddel ligga. Det ingick en paddel när man köpte en sw16 och jag gissar att den hade sin plats i detta utrymme. Mer bilder kommer så småningom om! 
En furuplanka kommer att bli den stående ribban för sätet. Kopieras direkt av från originalet.

Furuplankan på plats och nu har även det trasiga sätet satts in för att utgöra mall till ett nytt.

En bra teori

Jag fick ett mail med en mycket intressant teori av min gode vän Gustav som har en SW16 med serienummer 887. Låt se vad han skriver:
 

Jag är stolt ägare till Sweet sixteen nr 887. Båten köpets begagnad av min far 1969, men jag har inget tillverkningsår på båten. Jag vet dock att den hade några år på nacken när den inhandlades.

 

Jag fick tag på tillverkningstabellen för Marieholmsbruk på via Lars Hedström på www.netcllassics.com . Den första båten hade tillverkningsnummer 100. Genom att lägga samman antalet tillverkade båtar varje år fick jag fram intervallen i tillverkningsnummer. Enligt detta sätt visade sig att min båt skulle vara tillverkad 1960.

 

 

Dock fick jag inte detta att stämma. Min båt har plastlister runt sittbrunnarna och de rillor i botten på skrovet som senare lades till för att ge båten bättre sjöegenskaper.

 

 

Jag funderade och pratade lite med Micke som har Svettiga Sixten och kom att tänka på att jag inte hört talas om tillverkningsnummer som var så pass höga. Efter lite efterforskning visade det sig att några av båtmodellerna var enklare öppna plastbåtar. Några var helt okända. Jag tänkte då att de enklare och billigare modellerna kanske inte fick något tillverkningsnummer. Jag gjorde om mina beräkningar utan att räkna med de enklare modellerna.

 

 

 Resultatet visade att båten skulle varit tillverkad 1962. Detta borde vara mer riktigt baserat på båtens utseende.


Färdigfiskat

Här ligger jag. Klockan är tre på natten och jag är inte tillstymmelse till trött. Varför är vissa nätter bara så? Jag har fått en massa tips från olika människor vad jag ska göra för att råda bot på problemet. Allt ifrån att lösa korsord till att läsa till att ta en promenad med hunden. Ingen har dock hitintills föreslagit att jag ska skriva på sixtens blogg, så vi prövar väll? Friskt kopplat hälften brunnet som elektrikern sa!
Vad är det nu jag syftar på med min rubrik? Och vad har fiskar med Sixten att göra? Förvisso är ju Sixten en farkost vars dess naturliga element är just vatten, men så enkelt är det inte denna gång!
På fördäck sitter original på sw16 en planka i äkta mahogny. Denna planka kallas för mittfisk och har som primära uppgift att staga upp däcket samt se dekorativ ut. Denna saknades på Sixten varav en ny fick tillverkas under den gångna helgen. Plankan jag hade var på tok för tjock, 9 mm för tjock för att vara närmare bestämd. Hur sjutton löser vi det på en helg och utan planhyvel tänkte jag och min snickrande Vännäs Magnus? Planhyvel gick bara inte att uppbringa varpå vi kom på en fiffig lösning på problemet. En distans gjordes till borren så den enbart kunde borra ett hål på 9mm max varpå Vi sedan borrade en jädrans massa hål i plankans ena sida på vart och ett 9mm. När x antal hundra hål hade borrats (ju fler desto bättre) så tog vi fram en vanlig hyvel. Vi hyvlade för glatta livet tills vi hade hyvlat bort snudd på allt trä ner till den nivå som sedan blev oborstad. Sista biten tog vi hjälp av slipmaskiner och slipade plankan gämn Men inte förbi nivån där hålen upphörde att synas. Häpp, på bara någon halvtimme så hade vi en fin mahognyplanka i rätt tjocklek.
Nu återstod "bara" att lägga ut och rita av mallen vilket var lättare sagt än gjort. Mittfisken är nämligen inte bara koniskt formad på längden, utan den är konkav också! Efter mycket mätande och mallande så blev fisken utkapad, slipad och klar för att sättas på båten
. Tur var nog det då Magnus hjärta inte skulle klara ens snedsågning i gen här brädan. Det råkade nämligen förefalla sig så att den här brädan var den dyraste brädan både han och jag någonsin har sågat i!
På denna mittfisk skall sedan saker som landtärna, knap och stävhandag vara fästa i.

Jag tror för övrigt att mitt sömntips funkade. God natt!

Djup koncentration med hyveln!

Hål för skruv och plugg görs

Skruvad och klar, bara pluggarna kvar! Blev det inte tjusigt!

Otäta skott

Ofta vill man ha vattentäta sådana, men inte denna gången!
Arbetet fortsätter och kvällen har ägnats åt att bygga det skott som ska sitta mellan främre och bakre sittbrunnen. Det är inte original, men det satt ett skott här tidigare så vi passar på att göra ett nytt, fast på ett smartare sätt. Att försöka sig på en återställning till original var inte riktigt ett alternativ då det hade betytt att jag hade varit tvungen att riva i princip hela däcket.
Jag sätter således dit ett nytt skott som jag gör handskfack och två stuvutrymmen i för att utnyttja utrymmet som tidigare inte gick att komma åt. Är det en sak jag ogillar så är det en massa bös så som tampar, ankare etc. som ligger och skräpar i båten. Det är förutom en säkerhetsrisk så är det jäkligt fult. Nä, var sak ska ha sin plats!
Handskfacket har jag mallat av från en nyare Sw16 med serienummer på en bit över 800. Dom tidigare båtarna skall som bekant ha två handskfack, ett på vardera sida. Detta tidiga utförande skulle bli konstigt när man gör luckor och stuvutrymmen. Jag tänkte alltså praktiskt i ställer för original i det här fallet. 
Skottet har nu finputsats så att det passar perfekt på platsen där det sedan skall slutmonteras. Vi har även passat in handkfacket och finslipat det för att det ska passa in i skottet.
När jag säger vi så menar jag min käre snickarkompis Magnus!

Nya durken i stuvutrymmena passas in

Samt mellanväggen mellan stuvutrymmena

Handkfacket kontrolleras också för att se passformen

Så där ja, nu börjar det likna något!


Prototyp

Jag har letat upp en trevlig airguide panel till Sixten. Denna har jag skrivit om tidigare. I denna panel sitter en hastighetsmätare från airguide, men det finns tyvärr ett litet problem. Amerikanarna envisas med att mäta mph på sjön medans vi i Europa använder oss av kt (knop) skillnaden är inte särskillt stor men den finns. Om du tar km/h och multiplicerar det med 1,6 så får du mph. Multiplicerar du i stället med 1,8 så får du kt. Jag övervägde länge hur jag skulle lösa detta lilla problem och ställde frågan öppet på Facebook om någon kunde hjälpa mig och min gode vän Dmitrij hörde av sig. Dmitrij är en mycket duktig fotograf och van med att pyssla med bildbehandling så det var inte mycket att fundera på. En airguide mätare lämnades över till han och jobbet med att fota av och bygga en ny mätartavla kunde börja. Nu har jag fått hem både mätaren och bilden på instrumentet och jag gjorde en provutskrift på vanligt papper och en kass skrivare, men visst kommer det bli snyggt!
Tack Dmitrij!
 
Provmontering i instrumentet 
 
Bara lite finputs kvar, färgerna ska rättas till lite.

Återvinning

Skottet mellan sittbrunnarna hade bara en fördel. Det var en bra och vacker teakskiva, nått annat var det inte. Mitt i härligheten hade man gjort ett handskfack som mer liknade ett par Dame Edna glasögon än nått snyggare handskfack.
Nu är det ju på det sättet att min båt egentligen skall ha två handskfack, ett på varje sida. Då detta inte kommer bli snyggt i det nya skottet där två fack kommer att byggas så valde jag att replikera handskfacket från en senare SW16. På dom senare båtarna så var handskfacket i mitten nämligen. Den här delen av båten kommer att skilja sig en smula från original, och det tar mig emot. Jag motiverar mitt ansvarslösa beteende med att ribbor redan har fästs i båten för det gamla skottet och iom att jag ville ha lite modifieringar så var jag tvungen att köpa en ny skiva med plywood, den här gången med Mahognyfaner.
Det gamla skottet fick agera materialbank till handskfackslådan. Släng aldrig nått innan det är klart!
 
 
 

Pluggat klart?

Jo, det var ju några år sedan... Skämt och sido!
 
Jag hade ett hål på varje sida av främre sittbrunnen där fästet för kapellet har varit. Jag vill inte ha kapell så jag beslöt mig för att plugga dessa hål. Det är för mycket knappar och prylar som ska till och jag tycker dessa knappar är fruktansvärt fult mot det i övrigt så vackra trädäcket,
Tack vare Magnus som älskar verktyg så gjordes dessa pluggar i ett nafs!
 
 

Instrumentbräda

När båten renoverades i slutet av 80 början av 90 talet så gjorde man nog inte alla rätt. Skrovet är ett ypperligt bevis på detta... Instrumentbrädan är ett annat skräckexempel på dålig smak. Mitt i panelen (både fram och bak) hade handskfack gjorts som mer liknade Ett par Dame Edna glasögon än nått jag vill ha som handskfack i min båt!
Naturligtvis så måste detta bort men jag vill inte byta hela den massiva mahognyplanka som hela däcket sitter fast i. Det skulle bli på tok för mycket jobb!
Jag gick en liten genväg här och valde att klä hela panelen med en 4mm tjock mahognyplywoodskiva. Nu ser det ut som original igen. Naturligtvis mätte jag ut vart identitetskylten satt på original brädan innan vi täckte över det hela med den nya plywooden. För den som är intresserad så är måtten där identitetskylten skall sitta (till den vänstraste skruven på identitetsskylten). 4cm fån instrumentbrädans underdel och upp, samt 25,5cm mätt från den träklack under däcket i instrumentbrädans ände (styrbord sida) som håller upp däcket.
För att dölja kanten på undersidan sidan mellan original panelen och plywooden så kommer jag att montera en trälist med formen av ett L längs med hela panelen.
 
 EFTER INPASSNING SÅ LIMMAS INSTRUMENTPANELEN
 
SEN MONTERADES TVINGAR 
MÅNGA TVINGAR...

Avrundat!

Till landtärnorna så tillhör en original jösstake tillverkad i gjutet gods och väldigt läcker i sin form. Naturligtvis så skall en sådan införskaffas MEN, och det är ett stort men... Vart hittar man en sån? Jag har letat och letat men ej ännu kunnat uppringa en sådan. Jag har sett dom på bild och jag vet ungefär hur dom ska se ut. Undertiden så tänker jag nöja mig med denna rundstav i mahogny som skall svarvas till, för att under tiden jag letar efter den rätta, fungera som jösstake.
Bilder från jobbet kommer när jag är igång med det jobbet.
 
 

Varför båtar i ett järnbruk?

Marieholms Bruk Startade redan 1836 och med sin 120 årig historia bakom sig hade man hunnit tillverka både spisar och lantbruksmaskiner. En stor del av brukets malm var så kallad sjömalm vilket betyder att man tar tillvara på malm på ett stort antal sjöbottnar i omgivningarna runt Marieholmsbruk men i takt med att utvecklingen gick framåt så var denna industri dömd att gå i graven vilket var nära ett faktum under slutet av 1940-talet. Konkursen kom närmare och blickarna började riktas åt andra håll. Då kom en Göteborgare vid namn Uno Särnmark till räddningen, Särnmark hade ett företag som tillverkade elkomponenter till bland annat flygplan. Flytten till Marieholm berodde på att Särnmark planerade att starta en kemisk anläggning eftersom Marieholm låg avsides till. Steget till båtar är fortfarande ganska långt, men i alla fall något närmre än det järnbruk som 120 år tidigare hade startats.

I början av 50-talet dör dock Uno Särnmark och hans bror Folke tar över stafettpinnen. Några år senare kontaktas Folke av en tidigare anställd, Stellan Fägersten, som vistats i USA där man börjat bygga fritidsbåtar i plast. Särnmark, som förmodligen är ganska ansträngd i ett företag som för inte jättelänge sedan var konkurs hotat beslutar sig för att satsa på båttillverkning. Den första båten kom ut från fabrik 1958 och hette Sweet Sixteen som hade köpts med formar, mallar och tillverkningsrätt från USA där båten hade tillverkats i några år. Tyvärr hade båten bedrövliga sjöegenskaper vilket man försökte komma till rätta med genom att ge båten lite mer V-botten, mindre köl samt rillor i botten. Båten som ursprungligen ritats av Charles Underwood tillverkades i 600 exemplar mellan 1958-1967. Här går åsikter isär hur många båtar som egentligen tillverkades och hur länge, vissa hävdar 200 exemplar, andra betydligt fler. Tillverkningen började enligt uppgift på serienummer 100 och den båt med högst serienummer som jag personligen sett har ett serienummer strax över 900. Första siffran i serienumret avser alltså inte årsmodellen som vissa envist vill hävda. Den första båten med serienummer 100 skall ha ställts ut på Marmorhallarna i Stockholm 1958. Sweet Sixteen var i alla fall en av Sveriges allra första serietillverkade plastbåtar och visst lyckades man med designen. Båten har idag blivit en riktig klassiker!

Canberran efterföljde Sweet Sixteen, men i en tid då plast var på modet blev Canberran aldrig någon succé trotts sitt tjusiga trä däck. Även däcken skulle vara plast och Canberran ansågs omodern och visst, tack vare dess modifieringar från Sweet Sixteenens skrov så kan i alla fall inte jag kalla den för vacker… När man gjorde Canberran tog man alltså skrovet från Sweet Sixteen, gav det högre fribord, 10 graders V-botten och steglister. Canberran ska ha tillverkades i ca 150 exemplar och tillverkades parallellt med Sweet Sixteen.

Men tillverkade Marieholmsbruk endast dessa båtar? Naturligtvis inte! Man hade stor tillverkning på både motor och segelbåtar varav mycket gick på export men det blandar vi inte in här och nu, men i korthet kan man säga att saker och ting rullade på rätt bra i Marieholm fram till bränslekrisen. Försäljningen av segelbåtar rullade väll på i långsam takt medan lagret av motorbåtar bara blev större och större. 1973 sålde man sedan hela företaget till Rederi AB Transatlantic. Segelbåtarna fortsatte att säljas. Hösten 1975 tillsattes Clas-Åke Nygren som VD, och 1977 meddelades att Marieholmsbruk skulle gå ihop med Albin Marin och Shipman. Detta visade sig bli dödsstöten för Marieholm. Hela tillverkningen flyttades till Albins jättefabrik i Kristinehamn. En grupp uppsagda vid Marieholmsbruk ville hyra lokalerna av Albin Marin för att fortsätta tillverkningen av IF-båten. Detta ville dock inte Albin, utan det dröjde ända fram till Albin Marins konkurs innan tillverkningen av segelbåtar kunde återupptas i Marieholms Bruk. Denna saga blev dock ganska kort den med och 1987 seglade den sista båten ut från fabriken. Lokalerna användes nu som varulager åt andra företag fram till 2005 då den nya ägaren tog över. Platsens betydelse för båtindustrin syntes tydligt och i lokalen liksom utanför fanns rester kvar ifrån tillverkningen. Snudd å alla formar skall ha funnits kvar tex. Dessa såg tyvärr inte den nya ägaren något värde i varpå dom förstördes. Tyvärr säger han såhär i efterhand för hur häftigt hade det inte varit att kunna tillverka en splitter ny Sweet Sixteen idag 2014. Eller kanske rent av tur av exakt samma anledning. Sweet Sixteen är en klassiker och nytillverkning tror jag skulle förstöra lite av charmen med dessa båtar.

Idag har en modern evenemangslokal växt upp i dom gamla anrika lokalerna där båttillverkningen en gång var i full drift och man kan hyra dessa för mässor, företagsevent, jubileum, fester, julshower etc. Kika in på deras hemsida för att titta vidare,

www.marieholmsbruk.se

 

Tillverkningen av Sweet Sixteen är i full gång!
 

Rillor eller inte rillor, pt2 !?

I ett tidigare inlägg här på bloggen (http://svettigasixten.blogg.se/2013/february/rillor-eller-inte-rillor-det-ar-fragan.html) så berör vi tidiga och senare skrovformer. Jag satt och scannade av internet och upptäckte då en tredje modell av skrov som jag aldrig har sett förr.
Tidiga skrov har som bekant inte dom avhuggna kanterna i aktern medans dom senare skroven har det i kombination av rillor under som ska göra båten stadigare i sjön (Se inlägget i länken), hur vida det funkar eller ej vet jag inte...
Det verkar nu som att det framkommer uppgifter om att en (Kanske mycket begränsad) serie båtar gjordes med avhuggna kanter men UTAN rillor. Vad det verkar vara är ett skrov som ligger mitt emellan dom två tidigare kända skrovformerna.
 
 
Bilden lånad, jag tar naturligtvis bort den om ägaren till denna anser det olämpligt med dess närvaro på denna blogg.

På begäran

Hej på er!
Nu är det någon månad sedan jag skrev nått. Det har inte blivit så mycket för julen stod för dörren så jag kom inte in i garaget...
När jag satte ut Sixtens gamla dynor på blocket så blev jag bla. kontaktad av en kille som renoverar en SW16 i Norrtälje varpå han eftersökte några bilder hur en tidig Sw16 ser ut under fördäcket. Ja, naturligtvis så ordnar vi det. Förvisso har Sixten fått ett nytt däck, men det nya är lagt uppepå det gamla och undersidan ser exakt ut som det gjorde den där dagen hon seglade ut från fabrikshallen.
 
Håll till godo Niklas!
 
 
 
 

3X det går inte

Jag blir så trött på folk som säger att någonting inte går, som tex gjuterier som säger att ett gjutet emblem inte går att gjuta av.
Tex:
-Dom går inte att gjuta, godset är för tunt.
-Jag ser det, sa jag och pekade på det färdiggjutna emblemet på bordet.
-Jo, men man får gjuta fyra för att få ett
-ja med då går det väll?
-Jo, men vi är ingen välgörenhetsfirma!
-Har du sagt hur mycket det kostar?
-nä!
-då så, låt mig bestämma när jag inte vill betala och tycker det är för dyrt för ett emblem jag saknar...
-Ja, men jag vill inte göra det.
-Problemet är att ingen annan heller vill
-ok?
 
Sixtens ägare tar nu fram en träbit och applicerar emblemen på för att bygga upptjockleken
 
-Sådär, gjut nu av emblemet och hela träbiten.
-men då blir det ju en klump av metall på baksidan!
-ja, och? Den kan man väll fräsa bort?
-Jo, det r klart
-Men det blir svårt att gjuta.
-för att?
-men det är ju inte roligt att göra gjuta, jag får ju göra släppkanter på träbiten!
-öööö.... Byt jobb om det är tråkigt! Ses om en vecka, hej då!
 
Det här är bara ett exempel på allt man får stå ut med. att säga att nått inte går att tillverka är en omskrivning från att säga "jag kan inte". Fast man vågar inte erkänna att man inte kan utan lägger över problemet på kunden varpå man idiotförklarar denne med att i princip säga att "här kommer du med ett olösligt problem, är du dum?"
 
Så låt mig nu ta och presentera tre steg av "det går inte". Det första är träbiten med det renoverade originalemblemet fastsatt på den tidigare nämnda träbiten. Anledningen att den är svart är för att man använder någon form av grafit för att gjutsanden skall lossna ordentligt. Den andra är den färdiggjutna tackan och den tredje är ett fräst och filat emblem färdigt att sättas på båten.
Med andra ord så gick det förbaskat bra, bara man använde skallen lite.
 
 

Om

Min profilbild

Micke

Jag har alltid varit intresserad av teknik och framför allt gamla grejer. Att återställa någonting från komplett vrak till nyskick ser jag som en personlig utmaning. Alltid lär man sig ju något nytt på vägen!

RSS 2.0