Svettiga Sixten

Hur man plastade på 50-talet visste nog inte ens dom som jobbade med det verkar det som. Man har gjort ett kalasjobb på många sätt men tjockleken på plasten är lite väl tilltagen på många platser. Det kan säkert förklaras med att man inte riktigt visste om det nya materialets hållfasthet och tog i lite i överkant. Men den sista plasten man hade kvar i hinken när all glasfiber var satt, vad gjorde man med den? Det verkar inte bättre än att man hällde upp och ner på den rakt ner i mitten på båten. Plasten utan armering är, eller var kan tilläggas, ca två cm tjockt! Detta område har totalt saknat armering och har nog ganska snart efter tillverkningen börjat att spricka. Man kan ju lugnt säga att det knappast har blivit bättre med åren... Nu är det hela dock åtgärdat och jag har slipat ner det spruckna området ner till fibernätet och byggt upp med ny armerad plast. Man kan se sprickorna genom plasten fortfarande. Med åren har det lagt sig smuts i sprickorna som går så långt ner att jag inte vågar ta mera. Detta område är det inga större strukturella påfrestningar på och därför har jag valt att inte helt avlägsna detta parti.

På fotstödet fanns en nåtad durk fäst med ca två tusen skruvar. Därför har jag valt att lägga på ett nytt lager plast här. Inte pga att det blir så mycket starkare av det, utan på grund av att det är det enklaste och bästa sättet att dölja skruvhålen.